marcus - här är ditt liv

...Viltwok på Muurikkapanna...

2011-03-22T15:37:00.001+01:00

Tacksamhet!

JUST NU! Live at Karlslund...

2011-03-22T14:21:00.001+01:00

Kollektivet Måsen firar in våren med buller o bång,

Skumgummimuffar till salu?

2011-03-07T13:05:00.002+01:00

Jag är nog ingen entreprenör men drabbas detta till trots ibland av en liten specifik affärsidé. (att jag avslöjar den här lär väl vara bevis nog, det skulle aldrig en sann entreprenör göra antar jag).

Häromdagen hände det igen. Jag fick så att säga vatten på min kvarn.

Så här ligger det till. Jag har ett par fina hörlurar som jag köpte för många år sen. I höstas på ett flygplan (på väg till New York) satt jag och tittade på en film med dessa ipluggade när jag plötsligt märker att min vita t-shirt har blivit helt svart av nåt som liknar sot. Jag tar av mig lurarna bara för att upptäcka att skumgummimuffarna på lurarna är borta. Det visar sig att de har upplösts i minipartiklar. Det enda som återstår är ett lager med svart finkornigt damm över min tröja och i mina öron. Min teori är att de helt enkelt var så torra att de inte höll ihop längre. Om det beror på tryckförändringen i luften eller nåt annat flygrelaterat har jag ingen aning om.

Hur som helst kändes det lite snopet. På lurarna är det ju inget fel. Men utan muffarna är de alldeles för obekväma på. Detta ledde mig förstås till att ta reda på om det fanns nya muffar att köpa. Det visade sig häromdagen att så inte var fallet. Det finns inga reservdelar. Jag måste köpa nya lurar. Och här är vi alltså framme vid min affärsidé. Det är åtskilliga gånger jag tänkt nu "varför tillhandahåller ingen en sån här?". "Varför ska man behöva slänga en sak som egentligen funkar bara på grund av att en liten fjantsak gått sönder eller saknas?" Tänk om man skulle kunna tillhandahålla en massa såna här små saker och på det sättet få folk att kunna behålla grejer längre. Lite mindre slit och släng. Och ett slag i solarplexus på shoppingdemonen (den som säger "Marcus, är det inte ändå dags för nya lurar? nu finns ju nya bättre som är blå och luktar fläder" osv). Man skulle kunna ha ett forum där man ber folk höra av sig om vad de behöver, och så får man försöka fixa det... Jag förstår att det finns endel hakar med det här. Men t ex med tanke på ett annat fenomen i konsumtionssamhället, nämligen överproduktionen (t ex 2/3 av all mat som produceras slängs ju i vårt land) så borde det ju finnas grejer som kan fungera som reservdelar att spåra upp nånstans...

I botten ligger förstås ett systemfel som det är värt att sätta strålkastaren på. Till att börja med ur hållbarhets och miljösynpunkt. Å ena sidan har vi en galen överproduktion av saker, där en majoritet inte ens lär komma till användning och med bisarra pryldumpningar i utvecklingsländer som riskerar förstöra inhemska marknader osv. Å andra sidan produceras inte saker för att hålla länge. Jag hörde om en skomakare som beklagade sig över detta. Många skor som tillverkas idag är hopplöst dåliga och slits ut alldeles för snabbt. Att låta laga dem gång på gång blir förstås på tok för dyrt. Billigare att köpa nya. Fenomenet är förstås en alldeles logisk sida av shoppingkulturen. Som hjälper oss konsumenter att hålla fast vid övertygelsen att det inte finns någon annan väg än att shoppa vidare.

Men detta systemfel illustrerar och avslöjar ju även hur marknadens mekanismer ofta leder till skeva förhållanden och strukturer i våra globala ekonomiska relationer. I Sverige är det ofta billigare att köpa en ny dator eller mobiltelefon än att laga den. Därför kan jag inte låta bli att cyniskt tänka att producenter och konsumenter lever i skilda världar, och att det är som det ska, till och med en förutsättning. Det låter förstås paradoxalt, att den globala verkligheten skulle bygga på åtskilda världar. Men varje gång världarna möts är ju risken stor att någon upptäcker att vårt överflöd bygger på andras deficit. Att någon börjar känna ansvar på farligt ömsesidigt manér.

Hur som helst, nån som har ett par skumgummimuffar till ett par Sennheizer PX-100 över?

Örebro...

2011-02-11T11:35:00.001+01:00

Insnöat vårtecken.

Duellen

2011-02-09T16:49:00.001+01:00

Morsk muckla.

Blyg med paprikasmak

2011-01-31T17:58:00.001+01:00

Stark bild. Jakob A försöker övertala en mjukost att följa med hem efter ett hejdundrande kalasfika i kristianstad. Så jobbar han ju som kurator också.

Test från mob

2011-01-30T21:05:00.001+01:00

Födelsedagsfika!

2011-01-17T18:07:00.009+01:00

Efter ytterligare några veckors bloggvila kommer så ett litet inlägg, tillika en inbjudan.

Nästa söndag den 23 januari fyller jag år och bjuder in till födelsedagsfika i mitt hem, dvs kollektivet Måsen. Från kl 16.00 finns det pannkakstårta och dessutom stora möjligheter till trevlig gemenskap i goda (eller nya) vänners lag.

Varmt välkommen!

Detta är en hyfsat öppen inbjudan, så ta gärna med en vän. Men hör helst av dig om du ämnar komma så jag får lite koll på hur mycket smet som ska vispas osv.

Förutom att det kanske är den ultimata formen av kalasmat så har jag ett särskilt förhållande till just pannkakstårta. Därför kan det passa med en liten text som reder ut sambanden. Texten är ursprungligen ett beredelseord i samband med ett nattvardsfirande förra vintern och kommer här i en något omarbetad version.

Pannkakstårtan och Guds berättelse

Har du ett soundtrack of your life? en sång eller kanske en berättelse med ett tema som verkar handla om ditt liv, om din vardag? Och som du ofta blir påmind om?

Jag har en berättelse som ofta dyker upp i mitt huvud. Det är berättelsen om Pannkakstårtan med Pettson och Findus. Den har blivit ett slags soundtrack för min vardag. Min tillvaro är ofta som Pannkakstårtan.

Det här är handlingen i korthet:

Katten Findus fyller år, (han fyller fyra gånger per år) och som vanligt ska han få sin favoritmat, pannkakstårta. Men när Gubben Pettson ska göra tårtan visar det sig att några ingredienser är slut så Pettson måste åka till affären och köpa, men när Pettson ska ta cykeln till affären visar det sig att den har punka, och för att laga punkan måste Pettson komma åt sina verktyg i förrådet, men förrådet är låst och nyckeln till förrådet ligger i brunnen och för att fiska upp nyckeln måste Pettson ha sitt metspö som ligger på taket och för att komma upp på taket behöver han sin stege. Men lutad mot stegen står Pettersons tjur, alltså grannens, och sover. Det slutar med att Pettson väcker tjuren genom att spela Till havs med Jussi Björling på sin vevgrammofon samtidigt som Katten Findus lurar bort tjuren till andra sidan hagen genom att springa runt med en lång gul och röd gardin hängande i svansen. Sen... kan Pettson klättra upp på taket och hämta metspöt och fiska upp nyckeln och ta sig in i förrådet och hämta verktygen och laga punkan och cykla till affären och köpa mjöl och ägg och baka den där tårtan till Findus på hans födelsedag...

Det är Pannkakstårtan. Och min vardag framkallar ofta den här lilla berättelsen i mitt huvud. Någonting ska åstadkommas men för att det ska vara möjligt måste det här och det här hända och funka och det kan inte ske om inte det här blir gjort först. Livet som ett jagande, ett fixande, som ett stressigt pussel med massa bitar som saknas hela tiden.

Jag älskar den här berättelsen, men den är också mycket förknippad med många olika jobbiga saker och röster om mitt liv och om vem jag är. Känslor av stress, av att inte räcka till, sorg över att det är som det är, självförakt för att jag inte kan leva upp till mina höga ideal och övertygelser, oro över hur det ska bli egentligen. Den talar om saker som varit, och hur det kommer bli. Och ibland är rösterna starka. Ibland svagare.

Hur är det för dig? Vilka röster får berätta ditt liv? Vilka får tala om vem du är? Vilka sånger får vara soundtrack i ditt liv? Kanske är det svåra minnen med höga röster. Kanske är det ett nu som ställer allt på ända. Kanske är det grusade framtidsdrömmar och ett hopp utbytt i förtvivlan och i fruktan.

Men bara Gud kan berätta vem du är, vem jag är.

Och jag tror Gud säger, till dig och till mig:

- Det här är kanske din vardag ibland. Men det är inte berättelsen om ditt liv. Det är inte berättelsen om mitt liv i dig. Ditt liv har också ett annat mönster. För den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. (2Co 5:17)

För, Jag har kallat dig från mörkret in i mitt underbara ljus. Därför kan ditt liv berättas med det mönstret, från mörker till ljus, genom död till liv.

För jag är Herre över hela ditt liv. Jag är Herre över dina minnen, över ditt då och ALLT det som har fört dig till den punkt som är ditt NU, och jag är Herre över ditt NU, över din vardag, över dina studier på missionskolan, över dina relationer, dina prioriteringar, din kropp, din ekonomi. Jag är Herre över Pannkakstårtan. Och jag är Herre över ditt sen, din framtid, över det som kommer. Ingenting som är Du, faller mellan mina fingrar.

En vän till mig berättade om vad som stod först i hans fästmös dagbok. Där stod inte Dagbok, eller Berättelsen om mitt liv, utan Your story as told by me. Din berättelse, Gud, berättad genom mig, genom mitt liv.

När vi bjuder in Gud att leva i oss, blir våra liv först och främst en berättelse om Guds liv i oss. Eller med Paulus ord:

men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. (Gal 2:20)

Men det är svårt att ta emot sitt liv och sin berättelse som Guds gåva till oss. Kanske bland det svåraste. Att ta emot dom vi är. Dom som vi blev. Och som vi kommer att bli.

Tron är en inbjudan att göra detta. Vi får ta emot våra liv ur Guds hand. Nattvardens bröd och vin är en ständig inbjudan från Jesus att låta Guds egen berättelse, från mörker till ljus, vara vårt livs soundtrack. Han bjuder oss att låta hans liv vara i oss, och hans berättelse bli vår.

Bön:
Jesus, lär oss ta emot våra liv från dig, vårt nu och våra minnen och vår framtid. Herre, öppna våra ögon och låt oss se ditt liv i våra liv, öppna våra öron så att vi får höra din röst, höra dig berätta vilka vi är i dig, och att våra liv också är en berättelse om dig.

Sista från Nicaland...

2010-12-20T14:05:00.013+01:00

Sista inlägget från detta äventyr.
Inlägget nedan skrev jag egentligen i måndags i Managua, men jag lyckades inte publicera det av någon anledning. Därför publicerar jag det först nu, väl hemma i Karlstad hos min föräldrar. Just det, jag är hemma! Satt fast på Heathrow, London igår. Min flight till Stockholm var inställd liksom den stora majoriteten övriga flighter. Hade stått i kö för ombokning i drygt 5 timmar när det kom en man med megafon som frågade om nån ville åka till Oslo på en standbystol. Jag tog den och min tappre far och min kära syster Johanna åkte hela vägen till Gardemoen och hämtade mig. Kom i säng kl 4. Flög tillsammans med människor som hade suttit fast på Heathrow sen i lördags. Förundran och tacksamhet! Och all ära åt Gud!

***

En fin sak med den smala remsa som utgör Centralamerika är att det alltid är nära till ett världshav. Den senaste veckan har jag tillbringat några dagar på varje kust. Först vid stilla havet och ett roligt tillhåll för surfare.

På Playa de Madera finns än så länge bara en lokalt driven surflodge med en liten restaurang, några hytter för övernattning, bräduthyrning och ytterligare ett par pyttesmå matställen. Den enkla byggnaden ser ut att ha utsatts för ett urartat barnkalas och är målad i välkända färgkombinationer som symboliserar lite av varje.

Det är en fantastisk plats. Stranden, havet, vågorna som mäter flera meter (och som man liksom kan surfa inuti ni vet, eller man o man...), klipporna, lugnet och känslan av att vara avsides men ändå på framsidan.

De senaste åren har det satsats mycket på turismen i Nicaragua och om tio år lär inte playa de madera se ut som idag. Är glad att jag fick komma dit på den tiden då man fortfarande tände eldar på stranden på kvällarna för att få ljus, och på den tiden man fick ett sånt där pyttelitet hänglås till logementet som vanligtvis sitter på små rosa dagböcker.

Sen blev det även en tur till atlantkusten och den karibiska ön Great Corn Island tillsammans med bror, svägerska o brorson. Där ser det ut som i alla resebroschyrer. Palmer, vita stränder och turkost vatten.

Men inte heller Corn Island är en plats helt i turismens klor. Man landar i en karibisk vardag där alla verkar lyssna på reggae, country, Abba (deras spanska skiva) eller 80-tals ballader. Hummerfisket är den stora näringen och man gör bröd med kokosmjölk som degvätska. På söndagar går man på baseball, på torsdagar är det countrykväll. De flesta husen är enkla, med några undantag. Det byggs en del större kåkar också, men en öbo förklarade hur det ligger till. Vattnen trafikeras bland annat av knarksmugglare från Colombia och för att inte bli påkomna hivar man ibland lasten i havet. Emellanåt får enkla fiskare vita paket istället för hummer på kroken. Langosta blanca, "den vita hummern", är värd en förmögenhet och kan förstås förändra de ekomomiska förutsättningarna radikalt för den som väljer den vägen. Med knarkpengarna kan man sen t ex bygga ett större hus. Men enligt öbon för knarkpengarna otur med sig och attityden till fenomenet verkar därför ganska ambivalent på ön.
Hur som helst, ur den godtrogne turistens perspektiv, hade vi sköna dagar där!

Ett par hyfsat osannolika möten har jag hunnit med också. Träffade en av mina forna ungdomar från Hudiksvall på en bakgata i Granada häromveckan. Och på Corn Island mötte jag en man från atlantkusten som hade en vän i Sverige som också visade sig vara en vän till mig. Roligt o knäppt!

Ok. Det får räcka. Det har varit en bra tid här i Nicaland. Känner stor tacksamhet till familjen här som tagit emot mig med öppna armar och öppna hjärtan. Och tack Daniel och Jenne för kärlek och tålamod. En plats att återvända till.

Berättar mer sen, i r l. Tack ni som varit med under resan! Ses snart hemma igen, si Dios quiere.

Nåd o frid o god jul.

Dagar i Granada

2010-12-06T03:28:00.013+01:00

x

Nu har jag varit en vecka i Granada. Trivs bra har. Staden ar liten och vacker och typ mysig. Det har hunnit bli vardag och rutiner pa kort tid. Jag brukar dricka samma juice (en fresco naturele med banan och melon mm) pa samma stalle pa Parque Central atminstone varannan dag. Efter plugg och eftermiddagsaktiviteter med skolan aker jag hem till Jennes slaktingar och hanger o pratar och dricker mer fresco och gor laxan och spelar gitarr osv. En sak jag uppskattar har ar det laga tempot (forutom trafiken forstas som ar loco), det ar verkligen en hangkultur, senare pa eftermiddagen nar det blivit lite friskare ute staller man ut sina gungstolar (alla hem har gungstolar) och sen sitter man och bara hanger och pratar resten av kvallen, ofta flera generationer tillsammans!

Jag bor centralt hos en familj (alltsa inte hos Jennes slakt) i nat som liknar ett palats. Far frukost, lunch och middag serverad varje dag. Jattebra och lite overkligt. Familjen som jag bor hos ar harlig och pratar mycket. Speciellt Doña Mariza, husets fru, som har mycket karisma, pratar fort och engagerat och som har blivit min lararinna i superlativ. Om nat ar valdigt gott, ricissimo, om nat ar valdigt bra, buenissimo osv. Varje maltid agnar hon alltid delvis at att lovorda anstallda hushallerskan Vickis mat med dessa ord. For Doña Mariza ar jag for ovrigt Marcito (lille Marcus), vilket inte bor bli ett pahang nar jag kommer hem, por favor :-)

Lite kuriosa nar det galler familjen ar att de ganska tydligt tillhor en samhallsklass som inte direkt gynnades av den rodsvarta revolutionen pa 80-talet. De fick som manga andra valbargade familjer sitt hus konfiskerat. For Mariza ar darfor landets nationalhelgon Sandino ingenting annat an en bandido. Jag har forstatt att hennes far till och med var nan typ av sakkunnig hos sjalvaste diktator Zomosa nar det begav sig! Men inget ar riktigt svart eller vitt och Mariza jobbar sjalv med nan typ av social verksamhet inom katolska kyrkan som verkar viktig o bra. Och hur som helst trivs jag valdigt bra har :-)

Det har ar Charlotte. Tyvarr ar hon bara en mobel hemma hos familjen som jag bor hos. I sin lilla bur har hon nog glomt hur det ar att flyga for lange sen...

Det ar roligt att plugga! Och med lyxen att ha en larare som bara ar fokuserad pa en sjalv i fyra timmar varje formiddag sa lar man sig ganska snabbt, i kombination med att man pratar sa mycket som mojligt med folk forstas, och da galler det att vara lite modig. De forsoker jag vara har.

Pa eftermiddagarna har vi varit ivag med skolan till lite olika intressanta platser. Vi har besokt verkstader for olika typer av traditionellt hantverk, som hattmakare (sombreros), sadelmakare, andra typer av laderhantverk, skomakare osv. Och vi har besokt en ekologisk plantage med kruk och tradgardsvaxter, kryddor och en massa frukttrad mm. Har kants roligt, larorikt och liksom genuint.

I lordags formiddag besokte jag och min bror ett bondekooperativ vid foten av vulkanen Mombacho som till stora delar odlar ekologiskt och tidigare aven rattvisemarkt(kaffet). Vi tog en harlig ridtur genom omradet och fick en ordentlig genomgang av vaxter, historik och tekniker for ekologiskt odling. Roligt att besoka manniskor som sysslar med nagot som man liksom tyckt och tankt mycket om ganska lange nu!

Tiden gar fort och det ar bara tva veckor kvar har. Att sakta men sakert lara sig spraket har kants avgorande och viktigt for relationerna har. Det handlar mycket om att fa ga fran betraktare till deltagare. Jag tycker verkligen om mina nya vanner har och spraket ar ju till sa stor del den varld dar man ror sig och dar man kan titta pa saker tillsammans och reflektera over saker tillsammans osv. Men spraket ar forstas mer an orden. Och relationer mer an spraket. Det ar val darfor jag kan trivas sa bra har redan efter bara nagra veckor och med knappa resurser for att kommunicera konventionellt.

Ja det finns mycket att beratta nar man borjar utforska nya varldar. Men eftersom spanska verb ocksa ar en hel varld med typ fjorton kontinenter (eller vilken bild man nu ska anvanda) sa ar det lage att lagga pa ett kol med dem. En sondagkvall med los verbos irregulares.

Dios le bendiga

Stilla havet och galna bussar

2010-11-27T16:02:00.015+01:00

Ytterligare en vecka har gått och mor o far är tryggt hemma i Karlstad igen. Själv blir jag alltså kvar här ytterligare knappt fyra veckor. Från och med måndag och två veckor framåt blir det spanskastudier i Granada.

Senaste veckan har varit lika späckad som de föregående. Vi har hunnit med några dagar på vackra vulkanön Ometepe, ett dygn vid Stilla havets strand på en rekreationsanläggning, en marknadsdag, lite fågelskådning, och igår kväll, nåt slags julpyssel, mm.

När vi hade vårt rekreationsdygn passade vi på att ge pappa en försenad farsdagspresent. Skön åkning på stilla havets strand.

Jenne har en härlig familj. Den består av mamma Isabel som alltså bor i Managua, pappa Javier som bor norrut i staden Leon. Och tre yngre bröder, Javier, Gerardo och Randy. Alla har det gemensamt att de gärna diskuterar, är rättframma, sociala och att de skrattar mycket och liksom bullrande.

Isabel är en kämpe och förebild på många sätt. Bland annat arbetar hon med ett projekt som syftar till att utbilda och hjälpa kvinnor till arbete. Efter olika typer av hantverkskurser och kurser i ekonomihantering och bokföring får många kvinnor möjlighet att genom mikrokrediter starta egna små näringsverksamheter. Isabel bär på många fantastiska berättelser om kvinnor i utsatta situationer som kommit i kontakt med detta arbete och som upprättats till en ljusare vardag och framtid. Organisationen bakom är ett samarbete mellan en grupp i Wisconsin och Nicaragua.

På förmiddagen idag var vi på en avslutningsfest för de senaste kursdeltagarna. Det bjöds på diplomutdelning och fina vittnesbörd om projektets betydelse, landets kvinnoombudsman gästtalade (en kvinna förstås, befattningsbenämningen blir inte lika knasig på spanska), det var försäljning av kursdeltagares alster och musikunderhållning. Och mitt i allt blev jag såklart uppbjuden till dans. Det fångades tyvärr på film, som Isabel dessutom bad att få skicka till Wisconsin i nåt slags fundraisingsyfte...

Att transportera sig i Nicaragua är ett kapitel för sig. Det blir mycket buss och taxi om man ska nånstans. Det är billigt och de flesta kör som galningar. Dåliga vägar på sina håll gör resorna ännu mer äventyrligt skumpiga. Första gången jag åkte buss här kändes det som jordens undergång var nära och att det liksom var bråttom till nån farkost som skulle ta oss ifrån den här planeten! Så känns det inte alltid. Men oftast går det för fort och är trångt och så spelas det musik på discovolym. Bussarna är ofta privatägda och trafiken organiseras genom koopertiv, vilket avspeglas i att bussarna är personligt pimpade i roliga färger med en massa bilbelord på väggarna och olika ljusslingor i fönstren, vilket i sin tur bidrar ännu mer till discokänslan.

På marknaden. Alla frälsare samlade... Sandino uppe till vänster är en nationalhjälte som bland annat gett namn till ett politiskt parti, Sandinistpartiet (FSLN).

Kaffebönor o ananasplantor, det är här dom finns, och ja, färsk ananas här i trakterna är fina grejer! Erkänner det. Här växer så mycket härliga grejer. Häromdagen strövade vi runt i en stor fruktträdgård som tillhör släktingar till familjen. Det var verkligen överväldigande. Mango, avokado, apelsiner, papaya, citroner, mandariner, grapefrukt, andra citrusfrukter som söta citroner och sura apelsiner, många olika typer av bananträd, kokospalmer och mycket annat. Tänk att ha en stor gård där du kan skörda allt detta!

Vi tog en tur ut i skogen till en plats där chocoyos häckar. Chocoyos är ett slags stora gröna undulater. Plötsligt stod vi framför en lodrät, porös bergvägg där fåglarna bodde i hålor. De flög i stora flockar över våra huvuden. Även nicas har dessa fåglar som burfåglar. Det finns en märklig berättelse om Jennes mormor Griselda som hade en Chocoyo i bur på gården. Fåglarna lär trivas bäst i sällskap (och utan burskap antar jag...) och en dag hade en fri chocoyo hörsammat den ensammes locksång och flyttat in i buren. Kärlek framför frihet alltså. Skumt hur som helst :-)

Ta hand om varandra därhemma!
Hasta pronto.

Mi casa es tu casa

2010-11-17T03:51:00.014+01:00

Hej vänner!
Hunnit med en hel del senaste dagarna. Bland annat bestigit en vulkan med feber. Det var roligt men lite dumt. Sen spelade jag dessutom fotboll med några av Jennes småkusiner efteråt. Svettigt, roligt och dammigt, men jag tror tyvärr febern tog lite ny fart. Därför har jag haft en vilodag idag. Då är det trevligt att sitta och spela gitarr och småsjunga på takterassen där det brukar fläkta skönt, och att titta på typ gamar och att lyssna på alla roliga försäljare som går runt i bostadsområdena och skriker. Det vanligaste som man köpa är nog cosas del horno, det vill säga "saker från ugnen", kan va lite vad som helst. Idag åt jag nåt som smakade lite som banankaka, fast sämre.

Vi är lite som exotiska ufon här i Managua. Trots att det är landets huvudstad är det relativt sällsynt med folk utifrån här, eller "chelis", ett inte helt smickrande smeknamn på vitingar. Staden mer eller mindre totalförstördes av en jordbävning under 70-talet och har liksom aldrig riktigt hämtat sig. Idag är staden märkligt svår att överblicka, det finns liksom inget centrum. Trots att det bor 1,5 miljoner människor här känns den ändå inte riktigt som en stad, mer som en jättestor förort. Och ser man Managua lite ovanifrån ser den mer ut som en skog på grund av den låga bebyggelsen och den myckna grönskan. En annan anledning till ufo-statusen verkar ha att göra med en gammal kvarleva av eurocentrisk karaktär. Gerardo, en av Jennes bröder, berättade att i alla sagoböcker från när han var liten var prinsen och hjälten blond och blåögd. Det har förstås gett upphov till vissa skumma ideal som, delvis, dröjer sig kvar.

Lär mig mer spanska för varje dag (förstås). Det går ganska snabbt när förutsättningarna är de rätta. Helgen har vi t ex tillbringat i Granada, en vacker gammal stad i klassisk kolonialstil. Där bor större delen av Jennes släkt, med Jennes mormor Griseldas och morfar Absalons hem som utgångspunkt. I andra hus på gården bor flera av barnens familjer. Där kan nästan ingen engelska så det är spanska som gäller. Frustrerande och tålamodskrävande men framförallt roligt.
Människor är vänliga och gästfriheten stor hos alla vi besöker. Mi casa es tu casa, - mitt hus är ditt hus.

Stora är även kontrasterna. Men mer om dom senare.

Och så har jag hunnit med en "Babyshower" också. Nåt slags importerat nordamerikanskt jippo där man överöser ett ännu ofött barn med massa presenter. Lite konstigt men trevligt.

Strax bär det iväg till ön Ometepe som ligger i den stora Nicaraguasjön, för några dagars lite mer lågintensiv semester.
Och i början av nästa vecka, blir det om möjligt ännu softare, med ett dygn på rekreationsorten Montelimar vid stillahavskusten, innan mor och far reser åter till Sverige på torsdag.

Bilderna här är lite blandade motiv, får reda ut detaljerna på hemmaplan...

Gott att veta att ni följer med mig här!

Ett första livstecken från Managua, Nicaragua

2010-11-12T03:37:00.014+01:00

Som de flesta av er som läser min sporadiska blogg troligen vet så har jag gett mig iväg på en resa av det mer sällsynta slaget ur mitt livs perspektiv. Har rest till Nicaragua i Centralamerika tillsammans med mor och far och min brors familj, dvs Daniel (hermano), Jonathan (sobrino) och Jenne (cuñada). Jenne är nicaraguanska och under de första tre veckorna här kommer vi åka runt och besöka familj, släkt och vänner till Jenne och hennes familj (mer om dom senare). Och här kan man snacka om extended family, det vimlar av morbröder, farbröder, mostrar och kusiner.

Vi är nu framme i Managua, bor hos Jennes mamma Isabel, och resan har gått bra osv. Gott att vara på plats! Värmen är skön och lite klibbig. Geckoödlan är liten och ofarlig men låter som en skallerorm.

Men innan dess, knappt två dygn på galna Manhattan.

Och det var ju verkligen överväldigande på så många sätt samtidigt!

En stad av ljus...

Och av hus som helt enkelt är högre än man kan fatta...

Och med Times Square, en slags totalt hänförande och därför ständigt självuppfyllande marknadsföringsorgie av skyltar som blinkar budskap, som är mycket större än man kan fatta, helt enkelt, Skyltarna alltså.

En stad med gula bilar hela tiden och överallt som tutar o typ tävlar...

Och en stad med många städer, Chinatown, little Italy, spanish Harlem, East side village osv...

En vacker stad, med vackra människor. Bland annat...

Men nu är jag som sagt på plats i Nica och det känns konstigt och härligt, och nästan vad som helst kan hända. Hör av mig!

tacksamhet som utgångspunkt

2010-10-12T00:06:00.001+02:00

tänkt en hel del senaste tiden på det här med tacksamheten som utgångspunkt (snarare än som mål). tacksamheten är radikal. den sätter till exempel konsumismens mekanismer ur spel. konsumismen i bemärkelsen den ständiga berättelsen om vikten av att vara missnöjd, att ändlöst och andlöst jaga efter det som inte är. ett löftesland som går upp i rök den dag det håller vad det lovar.

men tacksamhet föder förnöjsamhet och den förnöjde upptäcker en annan berättelse. om att nuet bär livets gåva, och att jakten, jäkten nästan alltid blir en resa bort inte hem.

men konsumismens missnöje är en dominerande berättelse om verkligheten. snart sagt alla har väl blivit dumförklarade nån gång av någon telefonförsäljare som bara inte kan fatta varför man inte vill ha tre rakhyvlar eller två trisslotter gratis (exkl porto). det är korkat att säga det är bra som det är. jag har vad jag behöver. tacksamhet som en plattform att också säga nej tack.

men också tacksamheten som språngbräda när vi tar sats i våra gemenskaper. att till exempel som kristen gemenskap sträcka sig ut i det okända, kliva ut ur bekvämlighetszoner, öppna upp för det främmande, riva inre o yttre murar och låta det vara ett uttryck för tacksamhet för vad vi har, vad vi är. inte en missnöjesyttring för vad vi inte är, inte har, inte gör.

tror samma rörelse finns i olika närliggande grejer. att lära sig ta emot, mer än erövra eller ta för givet. att släppa taget, förtrösta, mer än kontrollera, förutse.

tänk till exempel vad som händer när vi läser bibelns texter för att stilla lyssna, få höra att livet är en gåva, lära oss ta emot det, äta det ord som också är bröd.

snarare än att (i nåt slags seglivat modernt högmod) läsa för att fullt ut förstå, behärska, kunna tala om Gud och livet med oberörd säkerhet, och lägga till handlingarna.

och allt verkar landa i vardagen. beskriver jag ständigt mitt liv som en missnöjesyttring (över tiden som inte räcker till, kyrkan som inte gör det den ska, kroppen som inte håller måttet) eller låter jag tacksamheten få vara del av min andning? att få äta sig mätt i gemenskap med ett gäng sköningar varje dag i veckan hjälper mig öva det perspektivet, den hållningen.

och tron, bibelläsningen, bönen, gör de mig mer eller mindre mänsklig? mer eller mindre ödmjuk? mer eller mindre enkel, glädjerik, nådefull?

tacksamhet är inte eskapism, det är att upptäcka att livet är en gåva och öva sig i att ta emot. en bra utgångspunkt för allt möjligt. som att bygga gemenskap, klaga, jubla, sörja eller äta.

roliga saker jag såg på olika ställen i sthlm i veckan. skitstor pärlplattetavla på fryshuset, babusjkahundar i stadsmissionens butik på kulturhuset mm.

På en hästrygg runt Ånnabodasjön

2010-09-27T21:02:00.004+02:00

Turridning uppe i Kilsbergen med kollegor på den kanske vackraste höstdagen av dem alla!

Bjuder för ovanlighetens skull på ett par filmklipp här. Håll tillgodo!

hemmafixande

2010-09-20T14:13:00.022+02:00

Nyss var de slängdag, och i lördags var det dags för fixardag här i Måsen.

Kakor och roliga maränger bakades (till söndagens härliga inflytt/

nytidsfika), frysar frostades av, ogräs rensades, växter planterades om och hyllor byggdes och sattes upp.

Dessutom var min pappa på besök och hjälpte oss göra ett historiskt avstamp i Måsens historia. (TACK PAPPA FÖR ALL HJÄLP!) Tack vare ett fantastiskt trevligt, utrymmeseffektivt och stabilt hyllsytem är Måsengaraget för första gången (misstänker jag i a f) inte bara möjligt att komma in i, utan t o m hängvänligt! Och för att fira detta invigde vi igår Kollektivet Måsens Garage Lounge. Med beatig loungemusik, ljusslingor och ett coronnspel såklart.

Lördagskvällen avslutades på bästa tänkbara sätt med grill, storytelling och spontant lägerbål ute på Oset. Jakob och Therese hade fixat efterrätten som anrättades på följande sätt: skär ett lock av en apelsin. Ät ur den. Häll i sockerkaksdeg och på med locket. Lägg i elden och låt bakas. Ät.

Det finns ju sämre grejer än go gemenskap kring en eld efter en lång arbetsdag.

Värmlandsbröllopshelg no 3

2010-09-09T18:02:00.001+02:00

Helgens bröllop var syster Emmas och hennes Daniels. En vacker tillställning minsann. Med

strålande och varm septembersol dessutom.

Emma är en praktiskt lagd kvinna. Hon har hur många intressen som helst känns det som och inget verkar vara omöjligt för henne. Hon hade såklart sytt sin egen brudklänning.

Konceptet för syskonspexet var att återberätta Emmas liv i barbietappning. Roligt, flummigt och härligt stereotypt förstås. Bland barbievännerna på vinden hittade vi en massa andra sköningar, som gänget här intill.

Här är Emma i Kongo. Frimodig skildring av den kongolesiska vardagen?! Vi tog hur som helst alla bruna vi kunde hitta...

Emma har sjungit i många körer, osv...

B t w, insåg i helgen att vi börjar bli en lite smått internationell familj nu, min bror är gift med Jenne som kommer från Nicaragua och svåger

Daniels far Ivan är ungrare.

Mysigt.

Värmlandsbröllopshelg no 2

2010-09-02T12:05:00.005+02:00

Frans o Julia bjöd in till bröllopsläger ute i skogen. Mycket grill och scoutkök och egen kåsa o tallrik. Sova i tält eller logement. Innan fick man skicka in en talong hur man ville ha det. Typisk franshumor, stilla tramsigt och allvarligt på samma gång. Härligt var de i alla fall!

De hade vänt på steken med vigsel på lördagkvällen. Med fest (första delen) o tal o mingel o bröllopslunch avklarat blev vigseln en härligt uppsluppen tillställning! Sen grill o dans så den gamla timrade scoutkyrkan svajade synbart.

Det finns så mycket att säga om Frans o Julia. Och mycket blev sagt i helgen. Här får de räcka med några bilder.

Värmlandsbröllopshelg no 1

2010-08-26T09:37:00.011+02:00

Tre värmlandsbröllop på tre veckor. 1 av 3 gick av stapeln i helgen som var.

Elis och Carolina passar verkligen bra ihop. Aldrig varit på ett bröllop med så många hyllningstal heller tror jag. En av Elis många fina sidor som lyftes upp är att han alltid tror och tänker så gott om människor han möter. En fantastiskt attraktiv sida måste jag säga. På ett sätt var det som att lyssna på en serie vittnesbörd om kraften i ett liv som på något sätt får spegla Jesus sinnelag.

En bröllopsfest kan verkligen vara en lovsång och en gudstjänst, även i denna bemärkelse (kärlekens under i all ära).

Näverlur. Eller fäbodvuvuzela? Ett instrument i tiden!

Har även hunnit umgås lite med brorson Jonathan och mi cuñada Jenne. Jonathan har redan börjat slänga sig med både svenska och spanska uttryck. Mamma Jenne som är ett språkgeni är förstås redan tvåspråkig men uppfinner ändå (ofrivilligt) med jämna mellanrum endel spännande uttryck. Såsom "javisp" (javisst), "pyttimamma" (pyttipanna), och nu i helgen dök "bredbar dator" upp (bärbar dator), och blev ett intressant förslag på en lite oväntad utvecklingslinje på teknologins område.

ingen återvändo

2010-08-17T16:55:00.002+02:00

ifall ni undrar vad som hänt med bloggens utseende så skulle jag testa att byta layout och sen gick det inte att gå tillbaka. från havsblått till skogsgrönt alltså. typiskt, eller också inte. skit samma hur som helst.

kollektivlivets slängsida

2010-08-17T12:44:00.015+02:00

slängdag i kollektivet härom veckan.det gemensamma livet ackumulerar efterhand stora mängder saker som ingen, på nåt mystiskt vis, vill kännas vid. både skräp och oskräp. jag o kristina gjorde en riktig superrensning och körde fulla billaster till både återvinning och second hand.

det är gött att bli av med grejer som man vant sig vid bara ligger och är. typisk nystartskänsla skulle jag beskriva det som. lite av samma känsla finns i så skilda saker som att flytta in i nytt boende, börja ny termin, nytt år, borsta tänderna, duscha, bli klar med en kurs,

betala räkningar, städa. framförallt finns den känslan i mötet med kärlekens, hoppets och trons Gud. löftet om att det aldrig är kört, att ingen erfarenhet, inget mörker, ingen hopplös livssituation kan stå i vägen för Guds nydanande verk i våra liv.

men tänk att tandborstning kan ha en liten föraning av jubelår i sig! vardagshopp.

vill passa på att säga tack josefin och christian och elisabet för året tillsammans med er! glad att ha fått lära känna er är jag och att bli präglad av er på vardagsbasis.

en erfarenhet jag bär med mig från det här året är att när tillvaron är mörk och blåsig och när gemenskap (som projekt) känns svårt, så har gemenskapen (som gåva) visat sig vara som viktigast. eller kanske snarare synligast. som att först när ens ambitioner och idéer med gemenskapen faller för livets omständigheter kan man få syn på gemenskapen som nåd allena, som Guds gåva att ta emot. känner mig tacksam för det, mitt i all skit och oskit.

och tack kristina också förstås, men vi får ju nåden att fortsätta leva i måsengemenskap! och välkommen frida och så småningom therese och jakob!

tro o hopp

2010-06-16T23:20:00.004+02:00

hittade några torkade chilisar i köket.
det här var det enda ordet jag lyckades skriva. (förutom rot, tor och ort förstås)
lite hoppfullt på nåt sätt :-)

pappa och uppståndelsedagen

2010-04-06T19:24:00.005+02:00

promenerade med pappa till kyrkan i söndags.

han har precis avslutat en cellgiftsbehandling för en tumör i levern. i ett halvår har han undvikit större folksamlingar, inklusive gudstjänster, släktkalas, konserter, bio, affärer, etc, för infektionsrisken i samband med hans nedsatta immunförsvar.

behandlingen har varit framgångsrik. och när vi gick där tillsammans slog det oss båda att första gudstjänstbesöket efter behandlingen skulle infalla på självaste uppståndelsedagen. dagen då vi firar att livet vann och att dödens udd är bruten, fick han återvända, och på nytt fira gudstjänst!

och han gav sitt vittnesbörd i församlingens mitt. att han känt sig buren av böner och omsorger. att när en del lider, då lider hela kroppen, som det står. och han läste för oss psalm 23, herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, ... inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

pappas berättelse om de senaste sex månaderna är Guds med honom.

och idag var pappa tillbaka på jobbet!

tack jesus, för ditt liv och din seger, för att du låter oss vara med, så att vi mitt i vår vardag får reflektera ljuset från korset och från den där nya morgonen som vi längtar efter så!

morfars mandolin

2010-03-30T22:41:00.009+02:00

jag har suttit framför Youtube ett par kvällar nu med mandolinlektioner. lite fånigt men ganska roligt. har nämligen tänkt ett tag att jag ska lära mig lite mer ordentligt. så bytte jag strängar igår och kände att det kanske var dags. dels för strängbyte. de var troligen runt 30 år gamla. och dels för lite mandolinundervisning på youtube alltså. mandolin är ett småfestligt instrument. vi var några här hemma som konstaterade att mandolin kanske inte var jättehippt när vi var små dock.

och det är lite konstigt det där hur saker som tidigare varit helt otänkbara, töntiga, fula, tråkiga helt plötsligt eller successivt kan börja slå an något hos en, börja låta välljudande i ens öron, vara vackert för ens blick osv. när jag var liten visste jag till exempel att jag alltid skulle förakta dragspel och att jag aldrig skulle lyssna på nåt så plojigt som countrymusik. nuförtiden tjatar jag gärna lite för att få med min dragspelande kompis martin när det ska till att spelas, och få saker i staden örebro ger mig så mycket sommarkänslor som när de dragspelande finska romerna (eller vilka de nu

är) börjar dyka upp i vart och varannat gathörn och fylla stadskärnan med musik som berättar allt möjligt om livet, sommaren, kärleken. och numera ligger den mig varmt om hjärtat, bluegrasscountryn, med det snabba banjoplonket, det svängiga gitarrharvandet,

mandolinchopsen, de varma dobrosolona, växelbasen och den vackra men resoluta fiolen.

ja det är ett och annat man vet om framtiden och om sig själv när man är liten, som liksom ska komma lite på skam då o då. som den där dagen man finner sig själv framför en dator i färd med att lära sig spela på morfars mandolin. på fullt allvar.

och det verkar liksom pågå.

vad vet du till exempel att du aldrig kommer börja göra, söka efter, älska? spela säckpipa? gå i kloster? köpa hund? cykla vätternrundan?

Borne up by the wind of the Spirit

2010-02-04T11:31:00.007+01:00

"Come to the edge," Jesus said.

"No," I said, "I´m afraid."

"Come to the edge," he said.
"No," I said, "I´m afraid."
"Come to the edge," Jesus said.
So I came to the edge, and he pushed me.
And together, we flew!

korståg?

2010-01-27T12:46:00.003+01:00

ofta ser inte saker ut som man tror.

Korståg?

(alltså en slags rörelse från marginalerna...)

goder jul

2009-12-24T22:21:00.005+01:00

jaha.

jag har blivit häcklad för mitt söliga bloggande vilket inte är mer än rätt förstås. häcklandet alltså. så låt mig nu försöka hålla liv i detta sölande genom ett nytt inlägg.

den stora häpnaden häromdagen var att se pappa utan mustasch för första gången i mitt liv. ett slags flamsig chock blev det och flera känslor på samma gång.

nu när det precis lagt sig är det dags att häpna igen. det visar sig nämligen att Han är kommen till oss. Kristus. Gud berättar återigen för oss om hur allt ligger till.

Han berättar genom att leva ett liv.

Med allt vad det innebär. "Ett barn är fött..." och så är det igång. Men om Gud har valt att berätta allt så och att göra allt så då har förstås varje del mycket att berätta. Stort näringsvärde. Djup ropar till djup. Mättad. Den dryper av innebörd, som en man som heter Göran skulle ha sagt. Om vem Gud är, vem du är, vem jag är, vilka vi är när Gud är den Gud är osv. Ett slags julbord. Ett härligt pågående. Att äta långsamt långsamt. Ta in bit för bit. Om och om igen.

Goder jul alla ni!

Är du en kastare?

2009-11-05T23:44:00.004+01:00

Träffade en vän häromdagen som visade sig vara en kastare. Precis som jag. En kastare är en som i vissa sällsynta situationer måste kasta nånting. Det kan ofta handla om så banala saker som ett nederlag i t ex tvspel. Tänk dig (om det går) att du ägnat ca 10 timmar åt att spela igenom Serie A (högsta italienska fotbollsligan) på ditt Pro Evolution Soccer-tvspel och du håller på att vinna ligan med typ Juventus och i sista matchen gör din motståndare typ Inter mål på övertid på en omöjlig frispark och du kommer tvåa. Jag vet. Det kan va svårt att leva sig in. Men hur som helst då kan det hända att du känner att du måste kasta något. Vad som helst. In i väggen liksom. Om du känner så, då är du en kastare.

Min vän var alltså tvungen att kasta nåt häromdagen. Det fick bli den här buddy-jesus. Så den kasta han i väggen. Det kan man liksom se på den.

Tur att han hade två.

second hand-djur

2009-10-13T22:21:00.006+02:00

cool kavaj?

var på myrorna idag efter lunch. blev kvar ett bra tag. lisa som var med skulle ju pröva pälsar o sånt. hon passar ju i det mesta. men framförallt var hennes resonemang övertygande, hon menade som så att det är nog ute med militanta veganer nu. och alltså fritt fram att köpa pälsgrejer. skarpt :-)
hon prövade en rolig vit väst i kaninstuk. nån slags rävkappa och nåt lemmelliknande. men det är dyrt att bära runt på döda djur. även begagnade. så det blev inget med det. för den här gången. jag köpte kavaj o skjorta och en sån där brun halvtunn kofta med knäppning som jag vet att det brukar bli att jag använder.
man måste öva på second handshopping förstår jag mer o mer nu. ta tid på sig. att kolla o pröva o orka pröva fast det ser flummigt fel ut men är rätt osv.

apropå djur. läste på DN.se att man använder kaniner från stockholm som bränsle i värmland. vem kom på den härliga idén?

kolla vilken söt förresten. satt o kolla på min cykel alldeles övergiven utanför ica. hur som helst den klär nog bäst i sig själv och fungerar troligen redan som bränsle i form av gemenskap och sängvärmare hos nån liten tant här i krokarna.

headshots

2009-08-28T13:55:00.005+02:00

First-person shooter heter det när man spelar tv-spel där man går runt och skjuter folk och annat och bara ser vapnet framför sig. Det finns andra, större möjligheter att leva sig in i spelet då antar jag. Några grabbar sitter som klistrade framför en dator på caféet där jag jobbar. Ett first-person shooter-spel med hård musik. Det är nån form av zombietema.

Jag frågar Sebbe, som spelar, om det gör nån skillnad om man skjuter zombierna i huvudet istället för nån annanstans på kroppen. Det gör det. (dum fråga!) Då krävs inte lika många skott för att de ska dö. ju.

Sebbe är duktig.

Han förklarar "Jag tränar på headshots för att få bättre karaktär."

Vad gör du i ditt liv för att få bättre karaktär?

kramas?

Får i björnakläder

2009-08-15T19:49:00.003+02:00

När jag o en kompis åkte buss från karlstad till örebro härom veckan fick vi se nåt som liknade en liten björnfamilj ute på ett fält. En stämning av lätt upprymdhet infann sig. Kändes lite skumt och rätt otroligt, men hur som helst valde vi det spåret. Vi hade sett björn.
När jag nu kom åter till karlstad och delade vår anekdot för föräldrar och dylikt visade det sig att det hela hade varit uppe en vända i lokalpressen. Flera hade alltså spanat björnfamilj. Några hade till och med stannat och fotat. 60 bilder med mobilkamera hann det bli innan kikarn åkte fram. Då visade det sig vara förrymda får. Ovanligt stora och ovanligt bruna. Till vårt och hela värmlands förtret.

Får i björnakläder alltså.
En ovanligt komplicerad metafor som säkert fångar allt möjligt i samtidsklimatet.
Några förslag på djupa analogier?

nåd som räcker hit o dit

2009-05-12T18:22:00.005+02:00

fint att kunna ana det ena och det andra ibland. och det vi inte kan ana det får andra ana åt oss. när det lutar uppför kan man ana att perspektiven ska få bli större, rikare, kanske ljusare. ungefär som för Frodo. ju närmare Mordor o Domedagsberget, desto tyngre, mörkare, och ljusare...

och mellan alla bestigningar kan man få nåd så det räcker till goda skogspromenader i kvällsljus av försommarsort med bror och litet brorsbarn. ändå.

sånt som pekar på vår

2009-04-06T15:33:00.004+02:00

vår i karlstad och på andra ställen och på många olika sätt också.

vårtecken finns det flera sorter.

lillkycklingen till exempel (med mobilkameraskärpa) har försökt erövra soffbordet ett tag nu. tänkt att "de vore ju nice" och "de kan väl inte va så svårt" och liknande.
men våren tar tid på sig, den är svår att erövra. kan bara tas emot, försiktigt och i stilla tillit, och detta är nåt lillkycklingen försöker lära sig nu.

när börjar en man kalla sin kvinna för mamma? nånstans i samband med föräldraskapet troligen. lite skumt men mest vackert. jag gillar att moderskapet o faderskapet o för min del fabrorskapet tar sin utgångspunkt och liksom definieras i nånting helt annat än sig själv, i nånting helt nytt, ett nytt liv. vårtecknet heter jonathan och verkar visa prov på stor tillit och stor förmåga att ta emot livet. det är nog vad som kännetecknar honom allra mest. att han tar emot. en stor förebild i det avseendet. han och jag satt i köket imorse och kollade på grejer. vad morgonen hade att bjuda på. förutom strålande sol, mamma (svägerska) jenne som försökte definera moderskapets tidiga skede utifrån jonathans förvånade perspektiv: "maten kommer in i köket! maten sätter sig! maten äter!" osv.

grisarna i mariebergsskogen är verkligen jättestora. de verkar också låta våren gå dem till mötes. "ingen stress, det som kommer det kommer, kolla här! lite bark! va trevligt" osv. de verkar överhuvudtaget ta emot det mesta... "maten går!" var både min o jennes spontana reaktioner för övrigt.

vår minsann!

på ett kick eller inte

2009-03-09T18:33:00.006+01:00

visste ni att man kan bestämma sig för att göra saker, och så gör man det bara?
det kan man. skitcool!

idag gjorde jag klart några pluggrester nämligen som legat o väntat i flera månader! det bara hände. på ett kick typ. urskönt. och lite skumt ju.

och så har jag blivit farbror. de gick ju inte på ett kick direkt. med det beror kanske på vem man frågar.

(ledtråd: det är inte nån av dem ovan... de är bara nya bekanta till lille jonathan, han den nye. som nog dyker upp snart på en blogg nära dig)

hejdå!

bastun, tystnaden och ingemar

2009-02-16T23:08:00.009+01:00

ingemar tog med mig till sin egen lilla retreatgård igår. en stuga i skogen utanför stora mellösa. ingemar säger att stugan heter Snuten. där fanns förutom några olika bodar dessutom hans egenhändigt timrade bastu. jag blir impad av såna grejer märker jag. och lite trött.

först åt vi ingemars fantastiska thaimat i stugan. det är ju välkänt att korv med bröd är det bästa som finns när man sitter i skogen. det här var en liknande upplevelse, eftersom det var typ 8 minusgrader inne. när jag började klaga lite så tog ingemar fram motorvärmaren som jag ställde i huvudhöjd på skåpet intill. rätt skönt, men jag frös ändå. ingemar tyckte nog jag var lite klen tror jag. men jag berättade att egentligen är jag ju scout o så och det här är ingen match. egentligen.

tystnaden i skogen hade jag glömt. när alla ljud saknas. så är det ju aldrig annars. inget surr från kylskåpet eller ventilationen. inga stadsljud. (bara det svaga öronsuset jag alltid går runt med.) tystnaden viktig o efterlängtad.

sen bastu. vedeldad så att man luktar lite medwurst. och snörullning och fötter som nästan domnar av krampen. konstig känsla att stå naken i snön ute i skogen och tvåla in sig och sen skopa skållhett vatten utblandat med snö över sig. nån slags frihetskänsla ändå.

stort tack ingemar! förundran och tacksamhet.

och gärna återvänder jag till Snuten och tystnaden och bastugemenskap i obygden.

jul ut annat in

2009-01-15T10:05:00.007+01:00

har dragit lite på det. men nu måste julen ut. jag fattar ju det.

jag har tre julpynt.

minikulan

julstjärnan

och staken

har varit jättehärliga att ha framme o så. men nu åker de ut alltså.

så jag småspringer ner från julens förklaringsberg. vardagen tar emot. med störiga routerkrångel, paranoidförvaring av cykel i trånga hallen, "hopp och förtvivlan"-krukväxterna, papper mår bra i hög-teorier, nysträngad gitarr- euforier, osv.

hur som helst, bra att ljuset alltid lyser upp mörkret. o inte tvärtom. bådar gott. (det är precis vad det bådar)

berättelser om verkligheten

2008-12-23T23:17:00.006+01:00

i mitten av december kom 20 000 människor till stora torget i örebro för att få lyssna till O helga natt. de lyssnade, men de flesta utan att höra.

hur kan de vara så?

olika berättelser om verkligheten. så olika att en berättelse bara blir julstämning och nostalgi och verklighetsflykt för en stund (från "julstressen").

men i dagarna berättas på många håll att det egentligen inte handlar om någon verklighetsflykt. tvärtom. ty stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem! (tack jakob)

så God Jul! dvs

folk fall nu neder och hälsa glatt er frihet!

korsvägen

2008-10-10T16:14:00.006+02:00

Biokväll. Andra Arnfilmen. I öknen står en arme med tempelriddare och väntar på order från sina befäl som överlägger i ett tält. Frågan gäller om det är läge att gå i strid med arabernas mycket större armé. Högsta befälet är segerviss. Han vänder sig om, pekar och säger "vi har ju det sanna korset bakom oss". Han pekar på ett kors av guld.

Korset som högmodets symbol? Hur kunde det bli så egentligen?

En parallell är slående.
Judarnas förbundstecken var omskärelsen. En ständig påminnelse om att Gud hade tillgång till det allra mest intima i ens liv. En ödmjukhetens symbol. Men flera av breven i nya testamentet berättar om kristna judar som använde omskärelsen som ett högmodets tillhygge gentemot sina ickejudiska medkristna. Ett yttre tecken omgivet av exklusiva anspråk. Men som i sig själv saknade betydelse om det inte ledde till "hjärtats omskärelse", en hunger efter Guds rättfärdighet, kärlekens väg.

Korset var skammens symbol. Grekerna tog inte ens ordet stavros (påle) i sin mun. Och så Guds död, en omöjlighet hos grekerna. Det såg inte bara ut som ett nederlag. Det var svagheten och ynkedomen manifesterad. Dårskapen i berättelsen om en Gud som dör på ett kors. Och för judarna, Messias, en förebådad nationalhjälte som visade sig vara stötestenen som fick alla nationella befrielseagendor i Israel på fall, genom att gå korsvägen.

Dog Jesus på ett guldkors? Eller blev korset till guld när Jesus uppstått?

Tempelriddarnas guldkors i öknen gör Jesus korsdöd till en undanmanöver, och kärleken till ett trick. Gud spelade ett spel, Jesus var en roll. Döden är på sin höjd lurad, men inte besegrad.

Men det var en seger... Mäktigare än varje tankesmedja, varje vapenmakt. Som bröt dödens grepp om skapelsen, och dess krona. Det är en pågående berättelse från stavros, pålen, den föraktade, avskyvärda, om Jesus Kristus - om en Gud som vann seger över döden och som regerar och breder ut sitt rike. Men från marginalerna. Revolution utan baktankar. Och inte med arméer i öknen.

"Jesus har gjort allt, priset är betalt". Och inget kan läggas därtill. Men en väg att följa. Segerns väg. Ut i marginalerna. Korsvägen. Befriade av kärlek till kärlek. Från början till slut.

2008-08-18T23:37:00.005+02:00

Det är förskräckligt att falla
i den levande Gudens händer.
Gud - det är vådeld och bränder,
malört och bitter galla.

Det är en nåd att få gråta,
gråta sig lugn vid en Faders bröst.
Gud - det är majregn och tröst,
vårängar, daggigt våta.

Det är en lycka att vandra
steg för steg under Mästarens tvång.
Leva blir himmel och sång
först när man lever för andra.

Våga språnget från löftenas stup
ut i den kvällande kärlekens famn!
Lyss! Någon viskar ditt namn
tryggt ur den blinda förtröstans djup.

(Våga språnget, Nils Bolander, 1944)

Segla, snegla

2008-07-03T23:30:00.006+02:00

Att lära sig segla, är inte att läsa en bok om segling utan att följa med Pelle och Birgit ut på Vänern en dag när det blåser som värst för att se hur man gör, för att känna hur det är att hinna bli sjösjuk när man går på toaletten och ramla ihop i en liten hög när båten håller på att välta och klamra sig fast lite tafatt i nåt räcke i ett hörn och samtidigt se Pelle stå trygg och stabil vid ratten njutande i fulla drag av farten, vinden i ansiktet, solen och regnet också när det kommer. Just för att han vet att det bär, att båten inte välter. För att lyssna på Pelles övertygande resonemang om saken, men mest för att känna vila i hans och Birgits långa erfarenhet av segling. För att attraheras av deras mod och förtjusning över att kasta loss, att våga bryta upp och låta vinden bära iväg med dem. Men också för att lyssna på dråpligheter och olika missöden på sjön. Och att få ligga i hamn, njuta av kvällssolen, äta dumle och se tillbaka på en dag ute på sjön och dela deras hyllning, häpenhet och lovsång till Honom som gör allt möjligt.

Att lära sig leva, trons äventyr. Efterföljelsen. Det är också någonting åt det hållet.
Uppbrott, vandring, följa efter någon annan än mig själv, gemensamhet, häpenhet. Hemåt.

olika typer av mat

2008-05-02T22:17:00.015+02:00

det finns olika typer av mat. och olika typer av hunger.

så

vad är mat i mitt liv? vad lever jag av? själanäring?

mat 1.

var går den osynliga gränsen? gränsen för när mordet på Engla visar sig besitta ett alldeles för stort nyhetsvärde - underhållningsvärde/näringsvärde - för att ett genomkommersiellt mediabolag ska orka stava på ord som självrespekt, integritet, smak?

om nån ändå skulle fråga vad man håller på med: man ger människor vad de vill ha. ett slags mat.

mat 2.

Knutby blir film. inte för att ge människor chansen att begråta hur människan, en gång lik sin skapare, oförfärad, ljus, fri, i en fallen värld kan förledas i sitt sinne till makabra våldsdåd. nä, den enes död är den andres bröd. det är ju ingen nyhet att verklighet inspirerar och genererar fiktion. men när blev verkligheten en deckare?

mat 3.

på svensktäta turistorter i thailand serveras inte sällan svensk husmanskost. dessutom finns ofta ett stort utbud av svenska skvallertidningar. själamat?

mat 4.
tragedin i österrike med familjen i källaren. i tidningarna kan vi läsa om en slags turism, ortens borgmästare kallar den sensationsturism. många bilar tar omvägen via byn för att se "skräckens hus". för att begråta att ondskan i sin uppfinningsrikedom har stuckit fram ännu ett tryne, fult bortom våra fantasier? min galna cynism säger mig att det är annat som lockar.

mat 5.
Under tiden sade lärjungarna till honom: "Rabbi, kom och ät."
Han svarade: "Jag har mat att äta som ni inte känner till."
Lärjungarna sade då till varandra: "Kan någon ha kommit med mat till honom?"
Jesus sade: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” (Joh 4:31-34)

Hans mat.

mat 6.
"Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv."
De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet."
Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." (Joh 6:33-35)
min o din mat?

I en galen värld är visheten en dårskap

2008-03-23T08:50:00.014+01:00

I ett litet, varmt konferensrum delar en representant för en liten grupp människor med gula reflexvästar ut en varsin symbolisk fredsgåva till tre trevliga, välklädda och vältalande män på ett svenskt vapenföretag.

Vi har samtalat om hur Sverige kunnat bli en av världens största vapenexportörer, trots att svensk lagstiftning förbjuder export av vapen, om när säkerhetspolitik blir samma sak som upprustning, om det svårsmälta men självklara faktum att den globala vapenmarknaden göder krig och konflikter, om hur man kan känna sig lurad som svensk när man tror att man bor i ett fredligt land och får veta att en del av vårt välstånd vilar på att svenskar gör fantastiska vapen, om hur blott en tiondel av den globala militära budgeten (på ca 8000 miljarder kr) skulle räcka för att uppfylla FN:s milleniemål om halverad fattigdom mm fram till år 2015.

Männen på vapenföretaget vill ha fred på jorden. Inget snack om den saken. Men vi tror på olika vägar dit bara, förklarar de. De pratar om hur lite de har att säga till om egentligen. Ansvar? Nej, vi är ju en företagsekonomisk organisation. Det är ju myndigheterna (ISP) som godkänner alla affärer. Och som begår lagbrotten. Männen talar mycket om deras "deffensiva vapen", att inte alla vapen dödar, om att det endast är ett fåtal som verkligen monterar ihop vapnen på företaget och att de personligen inte bygger några vapen (de är ju informations- och säkerhetsansvariga). De talar om många andra saker också som verkar syfta till att problematisera ytterligare det här med vapen, "Vad är ett vapen? Flygplan och bilar kan ju också användas som vapen av terrorister".
Ja, männen på vapenföretaget vill sannerligen ha fred på jorden. Olika vägar dit bara. (Upprustning eller nedrustning)
Känner ni då att ni engagerar er för en bättre värld? Ni och "vapenföretaget"?
De svarar att "Det är ju en stor fråga" och att "Det är ju en personlig fråga". Framförallt verkar det vara en besvärlig fråga.

Fredsgåvan är ett litet kors gjort av en tom patronhylsa. Hantverkaren är en före detta liberiansk soldat. Den överlämnas med orden att "vi tror att Guds kärlek är en starkare kraft än vapenmakt". Orden låter så små inne i det varma konferensrummet. Varför? För att de är en dårskap. Eftersom de uttalas i en galen värld. För att i en galen värld är korsets väg, Guds egen, inget annat än en dårskap. Det blir tydligt ibland. Till exempel på ett svenskt vapenföretag.

Orden låter små, men är stora. Eftersom de är sanna och verkligare än allt vi kan tänka. Det ska nämligen visa sig att Guds dårskap är visare än världens vishet.

Det är stort förstås, och övermåttan underbart!

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark.

Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom,

en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led,

när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder,

han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot...

Jesaja 53:1-5

häckdjävul

2008-02-11T09:32:00.000+01:00

Utan tvekan dagens (eller gårdagens) citat:

”Det känns som om jag har en liten häckdjävul i mig, som tagit över min kropp och gör vad den vill.”

(Sanna Kallur efter inomhusvärldrekordet på 60 m häck (7.68))

jubelåret och vilan

2008-01-27T17:18:00.000+01:00

Jesus Kristus förkunnar nådens år (Luk 4:19). Han är själva uppfyllelsen av jubelåret som praktik.

Den gammaltestamentliga lagen om jubelåret kännetecknades av tre faktorer (3 Mos 25):
1. Personlig frihet - om du var slav
2. Ekonomisk upprättelse - om du var fattig eller stod i skuld
3. Fullständig vila - från vardagens arbete , slit, prestation

Jubelåret skulle infalla vart 50:e år och var en återställning av ordningen i samhället och i människans tillvaro. Befrielse från olika slavok. Upprättelse från skuld och fattigdom. Upprätelse av krökta ryggar. Och fullständig vila från tillvarons arbetsamma bygge.

Jubelåret praktiserades troligen aldrig.

Men jubelåret är också en bild för den realitet som är Guds rike. Det berättar om att allt börjar i vilan. I ickegörat. I sabbaten. I människans oprestation.
Det börjar med att ta emot och bli betjänad av Gud själv.

Gemenskapen med Gud kräver detta enda.
Jesus tvättar lärjungarnas fötter. När Petrus vägrar förklarar Jesus att i förmågan att låta sig bli betjänad, att släppa stoltheten och idén om att förtjäna, ligger nyckeln till gemenskapen med honom, med Gud. Universums skapare och upprätthållare måste få tvätta dina fötter. (Joh 13)

Så, när vi låter oss bli betjänade av varandra övar vi oss i att ta emot Guds kärlek.

På motsvarande sätt är det med tjänandet.
I tjänandet manifesteras Guds kärlek. Den självutgivande, hänsynslöst altruistiska.

När vi tjänar får vi älska som Gud, med Guds egen kärlek.

Och Gud blir ärad och upphöjd när människor tjänar varandra. Och låter sig bli betjänade.

Vem ska ha äran för den självutlämnande kärleken som är tjänandets djupaste motiv och drivkraft... om inte Gud, som själv ger oss mandatet att älska med den kärlek han ingjuter i våra liv genom den helige Ande?

Tjäna Herren med glädje!

Låt dig betjänas av Herren med jubel!

julen och ljuset

2007-12-24T11:31:00.000+01:00

häromdagen vände det alltså.

och ljuset har inga baktankar, det kan inte hjälpa att det lyser upp. det är det enda det vet att göra.

julen på riktigt ger såna aningar. om våren. (tänk att han kom!)

om den kommande upprättelsen. härligheten.

friheten går oss till mötes...

sends shrivers down my spine.

Vem måste finnas?

2007-11-27T00:54:00.000+01:00

En travesti på Kristina från Duvemåla-hit som samtidsanalys...

Vi måste finnas, Vi måste, du lever ditt liv genom Oss
Utan Oss är du en spillra, på ett mörkt och stormigt hav
Nej, Vi måste finnas, Vi måste, hur kan du då överge Oss
Du vore ingenstans, du vore ingenting, om Vi inte fanns...

joho.

Är människans andra uppror ett undertstatement som lyder:

"Du behöver oss Gud"?

Men vem definierar vem egentligen? var tar vi vårt avstamp? vart sträcker vi oss? tänker vi förklara eller låta oss bli förklarade? ibland ytterst subtila skillnader i olika förkunnelser tänker jag. antagligen svårt att veta själv vad man egentligen håller på med ofta.

Gud behöver inte oss.

Men Gud väljer oss! Han räddar oss! och Jesus Kristus korsdöd förkunnar Gudskärleken, den obegripbara, himmelska, underbara, på vilket allt vilar, och förklaras. Guds vilja var det. Och vi har en god grund för vårt hopp. Och ett ständigt behov av Guds nåd.

Nåden är en storslagen sak när den ende Guden dör för att han vill. För att han älskar översvallande. Inte annars.

Han vill ju berätta vem du är, viska ditt namn, jubla över dig! (Sef 3:17)
´
Så, ibland kanske man borde säga...

Sluta söka, förklara. Börja bli funnen, förklarad.

Livets Herre

2007-11-23T10:32:00.000+01:00

Tårar är min föda dag och natt
Jag är utan ro, söker förstå
Varför är du tyngd av sorg min vän?
Sätt ditt hopp till Gud
Han ska svara dig

Livets Herre
Morgonstjärnan
Låt ditt ljus få lysa klart på mig idag
Tills jag ser Dig
Tills jag når Dig
Tills all sorg och nöd är upplyst av Ditt ljus

Tankarna dom maler i mitt huvud
Kom till ro min själ
Han lämnar aldrig dig
Du vakar ständigt över mina steg
Du bevarar mig
Du är min vän

Livets Herre
Morgonstjärnan
Låt ditt ljus få lysa klart på oss idag
Tills vi ser Dig
Tills vi når Dig
Tills all sorg och nöd är upplyst av Ditt ljus

Erik Tilling (F Ortega)

Psykadelic Dog Barking High

2007-11-21T19:31:00.000+01:00

att vi hade ett band minns jag ju. men att vi nångång hette så här, och hade den loggan... det kommer jag faktiskt inte ihåg.

suspekt och kul!

så tack degen, frallo och perry för förarbetet till mitt nuvarande nostalgiska rus.

(numera kan man alltså "rota" bland "gamla saker" på nätet och hitta en del, bilden ovan fanns som bifogad fil i ett bandmail från frans för snart 8 år sen)

god of war

2007-11-13T17:23:00.000+01:00

har precis spelat igenom ett tv-spel. God of war heter det. väldigt blodigt. och fin natur. när man klarat spelet blir man utnämnd av de andra grekiska gudarna i Olympen till ny "god of war". ett slags pris. den förre "god of war" var nämligen rätt så osympatisk. och det går ju inte. så nu är jag god of war. segerkänslor? osäker.

Gud är God of life. därför God of war också. om det är vad vi sysslar med. war alltså. och God of peace. om det är vad vi sysslar med. Gud är intresserad av vad vi sysslar med. alltså.

ibland försöker jag visa intresse för vad Gud sysslar med också. God of love. det visar sig att störst kärlek har den som är beredd att dö för sina vänner. Gud dog i Kristus för hela världen. medan vi ännu var syndare. hans fiender. det är vad Gud sysslar med. Love.

jag har svårt att slita mig från tv-spelet. 6 timmar i sträck häromdagen. Gud har svårare att slita sig från mig. dig. häromdagen satt Gud som fastklistrad framför mig. i flera timmar. till slut var jag tvungen att gå och lägga mig. tydligen intresserad! Gud. vill oss saker, längtar, anförtror, tror allt. hoppas allt. Han som är kärleken.

man behöver mycket kärlek om man ska vara God of war. typ God of love.

flest vänner när facebook dör vinner

2007-10-03T17:21:00.000+02:00

facebook verkar vara ett bra ställe.
det är en slags ansiktsbok.
där kan man nämligen samla på vänner. åtminstone på vännernas huvuden.
man bara addar liksom.
johan har över 300.
när han kommit upp i 400 ska jag ta upp kampen.
flest vänner när facebook dör vinner.

Gud, han sysslar snarare med helkroppsböcker, livsböcker o såna grejer.

han har addat skitmånga du vet.

addad?

face the book.

Gud säger ja

2007-08-12T22:57:00.000+02:00

tid för bröllop nu alltså.
tid att få erfara att heliga sakrament är heliga saker.
att få höra hur Gud säger Ja, till dem som ger varandra sitt agape-ja, och till alla som längtar efter att hålla blicken stadig, på Honom.
tid för olika möten och olika slöjor att falla.
tid för skönheten - Guds svar, idé, klang, botten

Jenne svägerska (mi cuñada) och Daniel bror (mi hermano)

tid att få se Guds Ja. Enkelt, självklart, tydligt. En gåva. Alltså nåd.
I nöd och lust.

Sjöviksveckor

2007-07-08T19:37:00.000+02:00

sjövik, en kristendomsskola. 125 ungdomar, 18 ledare. två veckor.
utvärdering:

GUD är Stor. Gud vill saker. Med allt han har skapat. Låter murar falla, masker, skyddsvärn av lögner, på allt han har skapat. Han befriar, helar, renar och upprättar. Rätar ut och lyser upp, plockar fram. Gud gör allt detta, medan vi håller på, med allt möjligt jox. Gud gjorde det igen. Han gör sitt verk. Håller vad han lovat. Mitt i får vi skörda Hans frukter, trots frustrerande otydlig strävan, trots märkliga, subtila små agendor, trots brustenhet, trotsighet, frånvaro av vision. Vi förstår så lite. Verkar ofta nöjda med att berätta om förklaringsberget, men har inga planer på, ingen längtan dit själva.
Men vi får vara med ändå.
Och Sjövik blir ett förklaringsberg för många ändå.
Så stor är vår GUD.

gudsfruktan

2007-05-25T12:41:00.000+02:00

"Fear should certainly not be thought of as the opposite of trust;

this is shown by the fact that in Ps 33:18, for example,

it is equated with hoping for God´s grace.

What fear really means is a way of living

which is afraid of nothing except of losing this one Lord,

in the same way that a person who is in love

fears nothing so much as losing the affection of the beloved."

(Schweizer)

det glada budskapet för människan är inte att Gud finns,

utan att Han är en god gud, att Hans motiv är rena och klara.

låt oss därför frukta Honom, och hoppas på Hans nåd.

shoppingresa

2007-05-12T09:25:00.000+02:00

tomas o jag har varit på shoppingresa i huvudstan. buss tur och retur 100 kr. himla billigt det. tomas skulle köpa byxor (typ fair trade-brallor, kolla www.kuyichi.com), jag tänkte mest titta, peka och tycka. vilken dag det blev sen! här är några ögonblicksbilder:

5 minuter in på bussresan (i höjd med Svampen) häller jag kaffe på tomas efter hastig inbromsning. som tur var var det mjölk i kaffet och tomas blir mest chockad, inga brännskador alltså. lite olämpligt kanske men det blev fina mönster. byxköpet kändes dock mer urgent än någonsin.

vi hinner såklart med ett besök på slottet och tomas får äntligen träffa en livs levande livgardist. han heter kristoffer och är antagligen från dalarna. vi lyckas locka ut honom från den lilla kuren och lägg märke till hur nära tomas står halvcirkelmarkeringen. modigt tomas.

stockholms smalaste gränd? här var det lätt att känna sig lite tjock. tyckte jag hittade en ganska skön ställning till slut ändå. avslappnat.

stockholm är ju staden där allt är tillåtet. allt utom medhavd matsäck. civil olydnad alltså, med hjälp av tomas berömda grova dubbelmackor med korv och med helt nya dimensioner smör. om man är inne på det här med att leva gränsöverskridande och ständigt bryta barriärer mellan människor kan vi rekommendera att börja med denna lite lagom provocerande aktion.

här en liten hälsning till våra kära kollektivvänner: har ni funderat på markiser? vore ursnyggt!

många timmar spenderades på STUK på Götgatan där de eftertraktade kuyichijeansen säljs. och tomas fick gott om tid att prova jeans. och testa jeans. här kollar han t ex om de funkar när man gör... så där.

det här funkar tydligen också. skönt. måste va bra jeans!

ett stort TACK vill vi rikta till Therese från ZTV som extraknäckte på STUK denna dag och vars hjälp inte kan överskattas.

hur slutade då äventyret? undrar ni säkert. jo, Tomas köpte till slut två par jeans, båda av ekologisk bomull, varav åtminstone ett par dessutom producerats enligt goda etiska principer. Bra jobbat, säger vi till oss själva!

men vänta... hur skevt låter det här? hur kan "produktion enligt goda etiska principer" handla om undantag i vår konsumtionsorienterade vardag? unfair.

stilla valborg

2007-05-04T10:01:00.000+02:00

ingen rök utan eld? nonsens.

valborg var i år:

skjutsa vår älskade syster till arlanda, sända till tanzania - smärta, glädje

sitta mycket i liten bil med ett vägljud troligtvis fjärran över europeisk standard, om det skulle finnas en sån för vägljud. lomhörd är ett kul ord.

storslagna spenatsoppor (x2 alltså, den senare med svamp o grejer)

promenad till statoil brommaplan, en broder köpte tandborste

gemenskap i goda vänners lag, ett som Gud satt ihop

definitivt värme utan brasa.

2007-04-18T22:12:00.000+02:00

snart kommer det ett blogginlägg till,
gött va!

här har ni så länge:

bloggtorka kanske...

2007-04-02T11:38:00.000+02:00

men det finns tydligen ett liv i öknen.

Herren skall alltid leda dig,

han mättar dig i ödemarken

och ger styrka åt benen i din kropp.

Du skall bli som en vattenrik trädgård,

en oas där vattnet aldrig sinar.
Jes 58:11

Gud gör mig lite nervös. mest för att han verkar ha nåt på gång (hela tiden). under tiden (hela tiden) kan jag bara springa runt i hans omsorg. känner mig lite fjantig. men jag märker att min rygg är rak. han menar inge med det säger han. bara att han är "trofasthet". och "glad". och att "det var på tiden".

Vi hör samman endast i och genom Kristus

2007-03-01T14:14:00.000+01:00

"Man glömmer lätt nog,
att kristen gemenskap är en nådegåva från Guds rike
som när som helst kan tas ifrån oss,
kanhända bara en liten tid skiljer oss från den djupaste ensamhet.
Därför bör var och en som ännu har förmånen att leva ett kristet liv
gemensamt med andra prisa Gud av allt sitt hjärta,
tacka Gud på sina knän och bekänna: Det är nåd, inget annat än nåd,

att vi ännu i denna stund får leva i gemenskap med andra kristna."

(Dietrich Bonhoeffer)

Han har ju sagt många mer stora saker, men jag har ju inte kommit längre i boken. Liv i gemenskap för er som inte ramlat på den ännu. Hur som helst måste vi ner på knä lite oftare.

Queen-Qväll

2007-02-18T19:48:00.000+01:00

Hjärtligt välkomna på Queen-kväll hemma hos mig i A-huset på torsdag kring 19. Det blir Queen at Wembley och andra Queen-grejer på dvd. Ljud utlovas. Och fika. Och eventuellt kommer Gud vara där.

"People are apprehensive when they meet me.

They think I'm going to eat them.

But underneath it all, I'm quite shy."

~ Freddie Mercury ~

joråsattenämenatt.

Än en gång varmt välkomna, hälsar Marcus, Filip och Kakan (som också heter Markus och eventuellt kommer ha på sig sin Freddie-dräkt, värt att se hur som helst)

Han gör mörker till ljus, tydligen

2007-02-10T12:28:00.000+01:00

Gud vill berätta saker för oss.bland annat att mörkret inte längre är mörker utan ljus, när han får med det att göra.

jag är krasslig och klen och det verkar som Gud tar det som en komplimang...
hur menar han?
tycker han det är kul att bära runt på mig?
släppa ner mig i en fåtölj framför brasan då o då?

tydligen har han bestämt sig för att göra allt det sjuka friskt, allt det beska vattnet gott, en förvirrad mänklighet hemmastadd.
inte genom att skapa en nya mänsklighet utan genom att låta mig vila ut i en fåtölj framför brasan hemma hos honom. oftast verkar det gå upp för en när man är lite krassligare än vanligt.

jag är svag, men ändå stark

arm o fattig, ändå rik
jag var blind, men nu jag ser
allt som du gjort, allt som du ger

postpartytider

2007-01-31T11:24:00.000+01:00

olika personer skapar mening tillsammans

tack per, hanna, foraj, lisa, matilda och ni andra för en riktig kalasvecka!

nu ska jag börja med andra saker. typ fasta?

vi har fyllt 25 år var

2007-01-23T23:39:00.000+01:00

med olika saker. men flera av dessa olika är lika för mig och kusin Per.
jag fick idag en vacker bok av min husförsamling som heter En hyllning till aporna. tack! detta inlägg är emellertid lite av En hyllning till kusinerna. till oss, Per o Marcus, som blivit 25 år var (bara sådär) och still going strong,

men det är klart, min käre kusin Per som fyller en vecka före mig, varje år, gav mig häromdagen en glimt av hur det känns att fylla 25 år:

"det känns som kroppen börjar dö"

nu vet jag också. mogen blir övermogen och faller lätt till marken...
tur att man har kompisar som plockar upp en då! Tack kompisar!

o tack Per för att du vågar gå lite före varje år. undrar hur du kommer känna nästa år... kanske att SJ verkar börja flacka med blicken?

Du sa du lyser igenom oss

2007-01-07T23:05:00.000+01:00

de här har jag lånat av Anders (hej anders, jag låna dem bara, rakt av bara). tänkte att det är så här jag tänker mig en del nu. sol med träd i vägen. träd som skymmer. träd som skyddar. helighet kan också vara starkt att titta på. nåd som skyddar. annat som skymmer. i skogen i lindesberg. och på andra platser.
förra året satte sina spår. det berättar små saker om vad som komma skall. som strimmor mellan träd ungefär. men bara för att man tycker sig se saker betyder det inte att man vet vad.

emellan varven (åren) kan det också se ut så här har jag märkt.

kollikock!

nån har tagit Gudruns blus

2006-12-20T08:07:00.000+01:00

nu har det alltså hänt.
nån har tagit Gudruns blus.

lappen sitter på tvättstugedörren:

Jag vill ha tillbaka min blus.
Jag kräver inget mer!

vänliga hälsningar Gudrun

Jag känner med Gudrun.
Vem som är blustjyven? Ja, det är Gudrun egentligen inte intresserad av.
Bara hon får tillbaka sin blus. Hon kräver liksom inget mer!

Håll gärna ögonen öppna!

Gud har tagit orden ifrån mig

2006-12-16T17:24:00.000+01:00

så jag kan inte skriva nåt. tyvärr.
men det var kul så länge det varade.
kanske ger han mig nya imorrn?
ja, jag är spänd av förväntan!

mina vänner o jag

2006-12-01T01:30:00.000+01:00

verkar va nåt slags projekt

2006-11-24T17:52:00.000+01:00

som min granne har.
hon har lyssnat på samma låt i flera veckor nu. och hör jag inte fel så försöker hon dessutom tolka den. gitarr och sång. det är ju bra.
men idag har det gråtits. länge och högljutt därinne.
kastas momentant mellan känslan att vilja gå in och säga "jag har bakat sockerkaka, fika o prata?" och förnuftet som förklarar för mig att då kommer hon förstå att hela huset hör hennes agony. och det blir inte bättre då.

även om jag tror att det där med sårbarhet-öppenhet-möte är nånting fantastiskt är det nog tur att saker hindrar en ibland. välvilja-integritet är liksom också en balansakt.

men oftast. vad är det som hindrar mig från att baka en sockerkaka till grannen (som inte gråter vad man vet), eller att ge en chokladkaka till den bittre busschauffören (även om det kan komma lite hastigt på) eller att prata med folk på tåget (vem som helst)?

eftersom jag vet hur ofta det välsignas är det ju bara konstigt egentligen.

nu har hon slutat gråta förresten. frid, ny glädje, somnat eller apati? lite svårt att veta.

Livet som seriefigur på slottet

2006-11-07T14:29:00.000+01:00

I ett slott blir man en seriefigur. Hur blir man inte en seriefigur i ett slott? Pilgrims höstmöte på Bjärka Säby gör mig liten och platt och glad och svår. Det är svårt att verkligen delta, ta del, när man är platt och bara vill ha garderober och speglar att gå in i hela tiden. Det är inte alltid självklart lätt att koncentrera sig i skuggan av saker som är gamla, men fina och svåra att förstå.Men någon blåser in lite luft. Så att man blir lite oplatt. Och väldigt mycket får liv, har liv, ser liv.

Men jag börjar förstå min utgångspunkt. Svaren vi får, skatten vi gräver i på Bjärka Säby slott, i kristna traditioner med saker som funnits länge nu, bland kyrkofäder som kan det där med att leva livet i öknen, vart pekar de? vart leder de? vart måste de leda? I min enfald har jag tänkt att det fanns en klar gemensam idé, längtan. In i Kristi kropp, in i funktion och tillbedjan i våra egna trakter och andras häromkring.
Förvirrat, lite sorgset börjar jag ana att det trots allt finns en annan idé. Kristen-på-egen-hand-eftersom-det-inte-finns-någon-församling-som-fyller-mina-behov-idén. Vem är då "Vilse i församlingen"?

Men när är det risk att vi som strävar så efter trons självklara förtröstan och det utgivande livet i gemenskap, "tron ges oss i varje enskilt ögonblick", slutar förtrösta på att Gud faktiskt gör oss till de vi är? När börjar vi leva som om vi istället skulle bli mindre och mindre människa? Var går gränsen mellan att ge upp sig själv och ge upp?

utsatt för en d brent

2006-10-25T12:16:00.000+02:00

på förmiddagen ringer min hyresvärd och säger:

"Du har ju inget hyreskontrakt,
så därför måste du flytta nu."

sen tystnad.

när det så småningom går upp för min hyresvärd att jag inte riktigt hunnit koppla att hans husgud heter david brent - mr The Office - och att han bara testar ett av sina vältajmade practical jokes på mig (vi som känner varandra så bra...)
säger han:

"närå"

och jag känner mig ganska mycket som receptionisten Dawn. (som enligt brent emellanåt får "dawn-dimpen". för övrigt en sällsynt bra svensk översättning. från ursprungliga "crack of dawn")
men jag börjar åtminstone inte gråta. även om det skulle ha varit lite lockande så här i efterhand.

jag bor fortfarande i A-huset.
och jag har The Office på dvd.
kom gärna och hälsa på.

ett PM om min livshållning

2006-10-18T22:40:00.000+02:00

och mitt bidrag till världen blir lätt lite stortstilat, dåraktigt. nästan hybris. märker jag. men jag slöjar in det ganska bra i ödmjuka idéer som "konsumism är vår tids religion" och liknande...
det är lätt att gå igång på sig själv därför, bättre att gå igång på andra. bäst att gå igång på Gud och allt det där som han gör hela tiden.

bra att skriva det när man är hemma på värmländsk urmylla då, i Skåre hos mina föräldrar som jag känt ganska länge nu. här är GUDAGOTT att vara ju. och katten är grå och söt och känns väldigt möbel.

imorgon förmiddagskaffe med mamma. sen när är det en lyx? vet inte. lyx bara. O JA!

joel och johan goes pro evolution, helmut lotti goes crazy

2006-10-09T21:00:00.000+02:00

Anders solberg är sjuk idag (min inneboende-en-gång-i-veckan salt-1:a). saknaden och tomheten efter honom är som en svamp. en torr.
kom tillbaka.

tack för att ni är mina vänner. som kommenterar och skapar mening. för att kärlek tycks göra fjädrar av höna till höna. (är det också nåd? isåfall är min lilla koja helt meningslös. jag kommer ut istället.) bara för att den inte kan låta bli.

joel och johan spelar hetsig fotboll på min stora TV. (nu gjorde joel mål, och johan börjar i ren vanmakt prata värmländska)
välfärd.
antagligen själfärd också.
är bloggande välfärd eller själfärd?

för övrigt spillde joel ut ett glas mjölk över köksbordet.
joel kommenterar: "det är ingenting jag gråter över..."

ord på vägen:
lobba inte för ofta.

jag går igång...

2006-10-07T00:01:00.000+02:00

verkligen.
men jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. bara.
idag blev hyfsad. ändå.
frukost, frans o lisa. alla goda ting äro tydligen tre. eller så.

här kommer det:

Guds nåd generar mig
ger mig spaghettiben
för tänk om inte
men jubelhopp
för att

mer nåd än jag räknat med alltså. igen.